Koltrastpedagogik

”Det känns som att vi har tagit studenten!”

I torsdags sa jag farväl till en barngrupp jag har haft i tre år. Det var vemodigt, men på något sätt fint att knyta ihop säcken med dem samtidigt som jag går vidare till ny skola efter sommaren.

Ett av de starkaste minnena som jag tar med mig, inträffade dagen innan skolavslutningen. Vi hade nämligen ett så kallat Öppen scen-mingel. Det var en sorts minifest för alla som hade deltagit i den sjunde och sista Öppen scen som vi hade veckan innan.

Öppen scen var från början tänkt att vara den där ganska modesta och småskaliga talang-showen. Många av er som läser har säkert bedrivit storskaliga talangshower, med mycket förberedelser och kanske involverat en stor del av personalskaran. Men det här formatet skulle vara mer lättsamt och enklare att genomföra. Men nu hade vi faktiskt genomfört den sjunde och sista upplagan. Under årens lopp hade den vuxit och fått fler moment.

En sak var i alla fall säker: de hade blivit modigare, tagit mer plats och tagit ett allt större ansvar för varje upplaga.

Så till onsdagens mingelfest. Det bjöds på smultronsaft, popcorn och salta pinnar. Samtidigt så rullade spellistan till de låtar som barnen uppträdde till på sitt framträdande. Det var en mycket glad stämning.

Jag pausar musiken mitt i festligheterna.

- Jag måste bara berömma er alla som har deltagit i Öppen Scen. Både nu senaste och genom alla år. Ni har varit så duktiga och modiga. Ni är bäst!! Vi ger er alla en varm applåd. Nu fortsätter minglet.

Jag springer iväg för att fylla på mer popcorn, barnen har gjort egna popcornpåsar och alla stormar mot mig när jag kommer med den sista popcornpåsen. Eftersom det inte kommer att, enligt något rättvist system, gå att fylla på så slänger jag upp alla popcorn i luften i ett euforiskt tillstånd, barnen försöker fånga så många popcorn som möjligt. (Det var ett helsike att städa sen, men jag fick god hjälp 😅) Ljudnivån och glädjen stiger kraftigt.

Ett barn utbrister:

– Jag trodde den sista dagen på fritids skulle bli tråkig, men det blev ju tvärtom. Den blev så bra.

Ett annat säger:

– Det känns som att vi har tagit studenten.

Med tydlig tanke på alla studentflak som hade åkt förbi skolan de senaste dagarna.

Jag skrattar till. Men samtidigt förstår jag precis vad barnet menar. Efter tre år tillsammans var det här deras avslutning. Deras sista fest på fritids.

Jag känner mig glad, nöjd och lycklig. Barnen har gjort något fint och magiskt genom sina uppträdanden, och det knyter vi nu ihop med det här fina minglet. Ett minne som kommer att leva kvar i mitt hjärta länge och förhoppningsvis i många barns också.

För kanske är det just det som är fritidshemmets styrka. Att de där stunderna som kan verka små för någon utifrån ibland blir de minnen som barn bär med sig längst.

Just nu är jag återkommande krönikör på Fritidspedagogik - här är den senaste.

I allra högsta grad ett fint resultat av all tid, engagemang och hjärta man lägger ner.

Härjefors: Mötet med mina gamla fritidsbarn – ett värmande kvitto Vad händer när treorna kliver vidare mot mellanstadiet och sedan ännu högre upp i årskurserna? Lever något av det vi byggt kvar? Ja, mer än man kanske tror. Och i veckan fick jag en tydlig påminnelse om det, skriver Andreas Härjefors.

Redan runt 2018–2019 började jag skissa på en bok om min tid på fritidsavdelningen Koltrasten – om det som gjorde avdelningen unik och hur vi tillsammans skapade en verksamhet i toppklass.

Under årens lopp har idéerna kommit och gått, och bokstrukturen har ändrats flera gånger i takt med nya insikter och erfarenheter jag har fått sedan boken började skrivas. Men nu har jag landat i en form som jag tror bäst förmedlar det jag verkligen vill säga.

📘 Boken riktar sig främst till dig som arbetar på fritidshem – men också till blivande fritidslärare, skolledare som vill förstå verksamhetens hjärta, och vårdnadshavare som är nyfikna på vad som faktiskt händer efter skoldagens slut.

Det är en personlig bok om yrkesstolthet, om inställningen till uppdraget, om förhållningssätt som gör skillnad – och om de förutsättningar som krävs för att leda, utveckla och bedriva det fritidshem barnen förtjänar.

💬 Vill du få uppdateringar, smakprov och veta när boken släpps?
Skriv upp dig här 👉 https://forms.gle/mPJvfjihsYLn7CNu9

/Andreas Härjefors

Tusen tack till er – våra tusen följare här på Koltrastpedagogik! 🖤🧡

Det har varit lite tyst här det senaste året – kanske har du undrat om kontot är nedlagt eller inaktivt?

Absolut inte. Koltrastpedagogiken lever och frodas – men i andra former.

Det pågår ständigt fritidshemsutveckling på jobbet, parallellt med studier och skrivandet av en bok om just det vi gjorde på Koltrasten. ✍️📚

Under våren 2025 har jag också fått fem debattartiklar publicerade i Vi Lärare (Fritidspedagogik), alla med Koltrastpedagogikens tankar och värderingar som röd tråd:

🔗Låt barnen leda på fritidshemmet
https://www.vilarare.se/fritidspedagogik/vi-larare-debatt/harjefors-lat-barnen-leda-pa-fritidshemmet/

🔗 Jag vill inte tysta ner barnen under lunchen
https://www.vilarare.se/fritidspedagogik/kronika2/harjefors-jag-vill-inte-tysta-ner-barnen-under-lunchen/

🔗 Därför utbildar jag mig till lärare i fritidshem
https://www.vilarare.se/fritidspedagogik/fritidshem/andreas-harjefors-darfor-utbildar-jag-mig-till-larare-i-fritidshem/

🔗 Så kan vi undvika fotbollsbråket på skolgården
https://www.vilarare.se/fritidspedagogik/fritidshem/andreas-harjefors-darfor-utbildar-jag-mig-till-larare-i-fritidshem/

🔗 Därför ska vi inte fördöma barnens Squid Game-lekar
https://www.vilarare.se/fritidspedagogik/vi-larare-debatt/darfor-ska-vi-inte-fordoma-barnens-squid-game-lekar/

Koltrasten må vara ett avslutat kapitel som avdelning – men det vi skapade där fortsätter att prägla mitt yrkesliv varje dag.

📣 Är du nyfiken på en inspirationsföreläsning om framtidens fritidshem – med barns ledarskap, meningsskapande aktiviteter och ett tillåtande och utforskande förhållningssätt i centrum?
Skriv gärna i kommentarerna eller skicka ett PM!

Hur kan du få in faktasamling, jobba med digitalt verktyg OCH retorik i en och samma fritidshemsaktivitet?

Jo, Keynote-klubben täcker hela det området.

Fr o m våren 2025 kommer jag erbjuda föreläsning, antingen på plats eller digitalt.

Hör av er om intresse, då jag har begränsat antal tillfällen till föreläsning!

Det är bland det finaste med att jobba på fritidshemmet, alla de här fina stunderna man får möjligheten till. Under alla mina 14 år har jag haft möjligheten till många utav dessa stunder. Där man har fått komma någon eller några på djupet när det kommer till livet och tankarna som finns.

En del år har det varit mer svårare än andra när det kommer till att få till återkommande guldstunderna. När det har varit som svårast har det handlat om för stor barngrupp, hög personalfrånvaro, oinbjudande miljöer och annat som kan störa den typen av möjligheter. Det handlar om att skapa förutsättningar för att se till att den här typen av samtal kan ske.

Det kan ske när man sitter och pärlar, spelar spel, spontant ute på skolgården, på utflykt eller när man sitter själv kvar på stängingsfritids. Det handlar så klart mycket om att själv vara öppen för det men framförallt att bygga en stark relation så att barnet väljer att anförtro sig till dig, öppna upp sig och att du är lyhörd.

Under alla mina år har jag säkert mött över 1000 barn, du kommer självfallet inte att kunna få guldstunder med var och en. Är man ett stabilt arbetslag med engagerad personal, så kommer förr eller senare barn att vilja prata med en på djupet med någon i arbetslaget.

Jag ser fram emot en massa guldstunder i framtiden, hoppas att jag får den möjligheten redan igen under kommande vecka.

/Andreas 🖤🧡

Jag känner mig som en utforskare när jag kliver in en ny fritidsgrupp. Som att jag landar på en ny planet, lär känna både planet och invånare. Om jag jobbar ödmjukt och strukturerat kan jag bli accepterad av planetens invånare. Jag kanske till och med kan sätta min flagga på den här planeten, mitt sätt att säga att jag har gjort ett intryck eller ännu bättre satt ett avtryck.

Att landa på en ny planet är både jättekul och utmanande samtidigt.

I augusti skulle jag börja i en helt nytt fritidsgrupp. Ettor. Den årskurs jag har jobbat med flest gånger genom åren. Det är enormt spännande på massa sätt. De har redan haft sitt första år på skolan, ett helt nytt äventyr för de barnen såklart. Det första året har stor betydelse för hur resten av deras resa på skolan, som grupp, blir.

2015 tog jag över ettor, det som skulle bli Koltrasten. Det blev tre helt fantastiska år, mina absolut roligaste arbetsår. Vi bestämde oss för att ha bästa fritidsavdelningen ever. Det kändes som att vi lyckades. Vi som jobbade var alla utforskare och engagerade i uppdraget.

Hur framgångsrik du är i ert utforskaruppdrag är beroende på vilka förutsättningar som ges. (Mer om det i ett annat inlägg.)

Den senaste tiden har jag landat i att jag verkligen har en riktigt kul fritidsgrupp att jobba med. Lekfulla, glada, charmiga, snälla och öppna för nya upptäckter. Jag känner glädje varje dag att möta de här barnen, engagera mig i deras tankar, samtal och vardag. Jag känner också att jag är en positiv kraft som gör skillnad tillsammans med mina kollegor. Vi behöver få fortsätta jobba hårt för att få möjligheten att utforska vidare på den här planeten.

Känslan när jag lämnar skolan för dagen är att på den här planeten kommer jag att sätta ner min flagga på.

Jag funderade häromdagen vad jag är stolt över när det jag har upplevt och bidragit med när det kommer till fritidshemmet?

Här en av de olika projekt som jag varit inne i som jag är väldigt stolt över, jag kommer än en gång att utgå från gymnastikklubben, som ett gäng barn startade när de gick i trean förrförra året

Den är verkligen essensen av hela koltrastpedagogiken.
Att barn blir mer självständiga och bidrar med sina egna intressen till fritidshemmet.
Sedan omvandlar de det till en aktivitet som de har för yngre barn.
Där de planerar, genomför och leder med självklarhet.

Idag är jag inne på mitt tredje år på skolan och jag jobbar med ettor den här gången. De två tidigare åren har gymnastikklubben drivits av de olika treor jag har haft bägge läsåren. Så hur skulle nu gå för den, nu när jag inte jobbar med treor det här året?

Jo, varför inte fråga om de tidigare ledarna vill fortsätta finnas med?
Så varje tisdag fortsätter nu gymnastikklubben för ettorna. Så varann vecka är det några fyror som har den och varannan vecka är det femmor som har den. Det här ett ypperligt tillfälle för mig att hitta ett fortsatt sammanhang med dessa barn. Femmorna går inte längre aktivt på klubben, men har ändå valt att direkt efter sista lektionen komma till mig och göra sig redo för att plocka fram sakerna i rörelserummet för aktiviteten i väntan på att barnen i ettan ska komma.

Igår hade femmorna aktiviteten och jag blev så hänförd över hur vassa de här barnen är på att planera, genomföra och leda gymnastikklubben med bravur. Trots att de inte går på fritids eller klubben längre, så tar de en del av sin fritid utanför skolan för att göra det fint för de yngre barnen.

Efter en svettig och rörelsefylld stund, så är det dags att tacka för sig. En del av ettorna rusar till ledarna i femman, för att krama om dem och tacka. Ett fint ögonblick hur vi bygger broar mellan barn och årskurser.

Nästa vecka är det åter dags för fyrorna att göra sin gång, förhoppningsvis håller klubben på ett tag och skulle ettorna börjar tröttna så finns säkert de nya förskoleklassbarnen redo som nya deltagare.

Utöver gymnastikklubben så har vi haft ritklubb, hästklubb och handbollsklubb funnits. Det här ett lyckat arbetssätt, som jag vill utforska vidare och förhoppningsvis sprida till andra fritidshem.

🖤🧡

/Andreas

Vi skrev ju om ett inlägg om den "nya" gymnastikklubben med nya treor som ledare som välkomnade nya barn i F-klass. Hur har det gått för den?

Det gick superbra, den är fortfarande aktiv när vi börjar närma oss slutet av det här läsåret. Några har varit huvudledare hela vägen, medan det har varit lite olika treor som har fått pröva på att hjälpa till. Något som överlag har fungerat bra. Gymnastikklubben har engagerat vecka ut och vecka in. Efter jul kom handbollsklubben till, så nu kör de varannan vecka.

Att ställas för en grupp yngre barn varje vecka är inte lätt som en 9-10-åring, framförallt inte att leda och entusiasmera.

Som ett par barn krasst har konstaterat ibland:
"De lyssnar ju inte på en"
"Så är det att jobba med barn ibland", säger jag med ett snett leende.

Barnen prövar sig fram att leda gruppen med olika verktyg. Gymnastikklubbens ständiga ledare är ändå bekväma, är hjälpsamma och har alltid ett leende nära till hands.

Förra veckan hade de ordinarie ledarna fått en ny träningstid för sitt fotbollslag och behövde verkligen gå, trygga "vikarier" tog hand om den tillsammans med förra årets ledare (barn i fyran) ledde aktiviteten som funkade fint. Ett koncept som faktiskt går.

Många gånger efter avslutade pass, så får de kramar och uppskattning av de yngre barnen. Jag blir rörd. Jag är stolt över barnen som ställer upp för sina yngre fritidskamrater, att de faktiskt stannar kvar extra på fritids för att göra den här aktiviteten så minnesvärd som möjligt.

Förhoppningsvis kan några andra barn ta facklan vidare och ha en ny gymnastikklubb till hösten för skolans nya F-klassbarn?

🖤🧡

/Andreas

ARVTAGARNA

Nytt fritidsår – nya treor. Vi har hunnit med några veckor in, jag har börjat förstå fritidsgruppen med alla olika konstellationer och dynamiken i den. Ingen fritidsgrupp är den andra lik. Alla har sina utmaningar och charm.

En del aktiviteter och förändringar som har skett den första tiden speglar lite hur jag och mina tidigare kollegor valde att göra med förra treor när vi utgick från visionen ”Fritidshemmet före hemmet”. Vi deklarerade för föräldrar och barn att vi ville att de skulle stanna i högre kapacitet och samtidigt införde en rad olika förändringar i verksamheten.

En del saker är unika för sin grupp och utvecklas inom den. Jag har tidigare skrivit om hur mina tidigare treor hade gymnastikklubb för förskoleklassbarnen som var vägg i vägg med oss. Ett lyckat koncept på hur barn själv driver aktiviteter för yngre barn.

Efter att ha sett några barn utföra lite gymnastiska övningar i ett klassrum, så valde jag att berätta om gymnastikklubben som tidigare treor hade haft och hur de gjorde. Ett av barnen blev lite intresserad, men vi bestämde inget då. Idag när jag satt med två barn (Varav den ena var med vid första tillfället) så började åter prata om hur man kunde göra fritids roligare och jag lyfte åter upp gymnastikklubben.

Den här gången tog det fyr på riktigt. Barnen började under lunchen diskutera vad de skulle ha för upplägg, vilken dag, vilken tid osv. Jag uppmuntrade dem även att synka med en pedagog från nuvarande F-klass om deras idé. De var stolta och glada över att börjat planera.

Det skapar minst sagt mervärde i verksamheten att få göra något för andra barn. I trean börjar man känna sig stora och är redo att ta än mer ansvar, att kunna lära ut, inspirera och visa sitt intresse för andra är ett perfekt tillfälle.

Jag ser fram emot att se den nya gymnastikklubben realiseras och hur en ny generation treor tar vid där mina förra gjorde ett ypperligt jobb. Vem vet, kanske mina gamla treor kan dyka upp på något hörn och konstatera att deras idé lever vidare med nya ledare och adepter?

/Andreas

🖤🧡