Tilling Träning och Livskraft

Min träning just nu;

Som många av er vet lever jag med ménières disease. 2009 fick jag mitt första anfall och har sen dess överraskats lite då och då av yrselanfall. Större som mindre. Oftare som mer sällan.
Ibland går det många månader mellan anfallen.
Ibland, som nu, kommer jag in i skov och just detta vägrar tydligen ge med sig.
Jag är trött. Ledsen. Uppgiven. Men jag vägrar fan ge upp.

Ni vet också att jag älskar att träna och vara fysiskt aktiv. Det är en stor del av mitt liv och kan inte se mig själv utan det, men jag har helt enkelt fått börja anpassa.

Jag har alltid sagt att sjukdomen inte ska få komma i vägen för mitt liv. Trots yrsel har jag jobbat, tränat och levt på så gott det går, men nu börjar det ta ut sin rätt.

Yrselanfallen har jag aldrig varit rädd för. Jag brukar få 15-30 sekunder på mig att lägga mig ner. Ibland blir jag liggandes i 2 h. Ibland 20 minuter. De längre kommer allt mer sällan som tur är. Nu har jag dock råkat ut för drop-attacker och de skrämmer skiten ur mig om jag ska vara ärlig.
Förra veckan flög jag i rulltrappan på jobbet. Då stod jag stilla och klarade mig bra. 2 dagar senare var jag ute och sprang och fick en attack i farten. Då flög jag rakt ner i backen. Axeln fick sig en törn och huvudet likaså. Där satt jag mitt i skogen och fattade absolut ingenting. Fästingarna hittade snabbt till mina ben och jag fick kämpa mig ut till en sten vid vägen där jag snällt fick sitta och vänta på att en kollega skulle plocka upp mig.

Imorgon väntar en tid hos en specialist och därefter vet jag hur vi ska gå vidare med detta.

Med det sagt. Jag tränar på så gott jag kan och det är fortfarande klättring och löpning som gäller. Vissa dagar kan jag träna som vanligt. Andra får jag anpassa mig eller inte träna alls. Det är liksom vad det är.

Och nu ska jag ge mig ut på en tur. Förhoppningsvis utan fall denna gång

Trots operation för framfall och timtals av bäckenbottenträning kan jag fortfarande läcka vid längre löpturer. Och även om jag inte läcker känns det som att blåsan är tung och jag blir lätt kissnödig.
Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Eller hur? 🙋🏼‍♀️

För att stötta upp urinröret eller blåshalsen för att minska urinläckage vid tyngre fysisk ansträngning har jag två tips;

Det första är en tampong. Gärna storleken större. Billigt och enkelt.
Det andra är en inkontinensbåge. Det finns olika märken att välja på och prisintervallet varierar. Dessa går ofta att använda fler gånger och de finns i olika storlekar så du kan anpassa efter just dig.

Själv nöjer jag mig med en tampong vilket gör enorm skillnad. Har du inte testat så gör. Pronto. Att läcka eller bara ha känslan av att läcka är obehagligt och fruktansvärt jobbigt.
Jag hoppas att detta lilla tips kan vara till användning för någon av er

Jag har ganska svårt för att säga högt att jag är stolt över mig själv. Även om jag faktiskt är det då och då, men idag så.
Idag är jag stolt!
30 km löpning så här på morgonkvisten. Jag sprang i nästan 3 1/2 timme. Det är ju otroligt.
2 pauser blev det. En för att kissa och en för att fylla på vatten och kolhydrater.
Jag räknade med att det skulle ta 4 timmar, men insåg ganska snabbt att det skulle gå snabbare än så. Alla timmar löpning har visst gett resultat. Tempot är för mig fortfarande helt oviktigt och jag kollar fortfarande inte klockan när jag springer. Den surrar till vid varje kilometer och det enda jag behöver veta är att jag är 1 km närmre målet.
Jag går helt och hållet på känsla. Det hade säkert gynnat min löpning att ha mer koll, men då försvinner glädjen för mig och byts ut mot prestation och stress. Det har jag haft tillräckligt av i mina dagar.

Jag fick även tips om att föra dagbok över träningen, men det blir detsamma där. Jag behöver inte veta vilket pass som kändes bra eller mindre bra och/eller varför.

Jag tänker att fler hade mått bra av att träna så här. Inte jämföra en massa. Inte konstant se det som prestation. Det går alldeles utmärkt utan. För jag är ett levande bevis på det. Så det så

Förra veckan fick jag på jobbet höra av en kund något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Dessutom fick jag en fråga jag ALDRIG trodde jag skulle svara ja på

”Du ser ut som en löpare. Du springer mycket va?”

Jag fick stanna upp och tänka efter. Jag? Ser jag ut som en löpare?

Men jo visst. Har trots allt tappat något kilo muskler och den där pumpen man får från styrketräningen lyser med sin frånvaro. Visst underhåller jag en hel del med klättringen, men det går inte att jämföra med hur jag brukade träna.

Och springer mycket. Det gör jag ju faktiskt. 40-50 km i veckan blir det i snitt numera. Hemligheten till att kroppen håller ser ni på bild 2.
82% i zon 2 och lägga sitt ego åt sidan. Dvs snacketempo.
Det ska erkännas att det var en svår övergång. Att ”våga” lita på processen när det känns som att jag mest lufsar fram, men nu förstår jag grejen med det.

Det krävs en del planering och tidiga morgnar för att få in kilometrarna. Samt transportlöpning till och från jobb. Det är inte alltid roligt. Jag hoppar inte direkt av glädje när klockan ringer 5.30 för att ge mig ut på en runda. Eller springa till och från Väla. Tråkigare sträcka får man leta efter, men det är alltid värt det.

Jag skriver varje vecka upp när och hur långt jag ska springa och kläder och tillbehör ligger framme när det ska springas tidigt på morgonen. Tröskeln är hög som den är och då gäller det att sänka den så mycket jag kan. Varje mm räknas.

Det är tisdag och jag har fått in 10,8 km so far. Imorgon är det löpning till och från jobb vilket ger mig ytterligare 14 km. Och på torsdag blir det några timmar på berget. Dvs Kullaberg.
Det är för övrigt en morot för mig till att göra de där ”tråkiga” rundorna. Att ha tillräckligt mycket kondition och styrka för att orka med några timmar i vår underbara natur. Där jag trivs allra bäst.

Tänk. Jag är en löpare

Dags för en lite uppdatering kanske..? Här har det hänt grejer vet ni och jag känner att detta konto inte riktigt är ”jag” längre.
Jag varken styrketränar som jag tidigare gjort eller inspirerar andra till hälsa och välmående.

I stället springer jag långt och långsamt, gärna trail, och klättrar. Lägger även mycket tid till stretching och rörlighet.
Jag har inte ens ett gymkort längre. Det trodde jag aldrig skulle ske. Jag har dock tillgång till ett mindre gym på Klättercentret där jag håller till vilket är fullt tillräckligt. Jag gör min rehab och prehab för att hålla kroppen stark för mina nya utmaningar. Och än så länge håller den

Och vet ni? Jag har så sjukt kul. När jag springer har jag massor med tid att tänka och reflektera. När jag klättrar är jag bara här och nu och fokuserar på endast en sak. Ta mig upp till toppen.

Och eftersom jag har en relativt stark kropp, bra uthållighet och ett tjockt jäkla pannben passar detta mig som fisken i vattnet.

Efter många år med antidepressiva har jag äntligen lyckats trappa ner och slutat helt. Är helt fri sen några veckor tillbaka.
Från 1 1/2 sömntablett varje natt för att lyckas sova någorlunda till 1/2 där jag tom sover bättre. Målet är att även den ska bort, men en sak i taget. Det ska vara bra. Har jag hört.

Kosten tänker jag inte så mycket på. Jag äter för att få energi och klara av min vardag på bästa sätt. Har aldrig fått i mig så mycket kolhydrater och så lite protein (dock tillräckligt) som nu. Det spökar i huvudet från och till, men det kommer det alltid göra. Jag har bättre och sämre perioder, men det är inget som tar speciellt mycket energi från mig.

Fortsättning i kommentarerna

Tål att tänkas på

Gott nytt år till er alla 💋

Äntligen!!! 3 månader senare känner jag i princip ingenting när jag hoppar på 1 ben. Inte heller när jag springer på max lutning på bandet. Är det nu det vänder månne tro?

Kan ju inte avsluta 2025 bättre.

Jag har ju varit lite taskig mot den där stressfrakturen och retat den med jämna mellanrum för att kolla av läget, men nu ska den här kvinnan vara smartare än smartast. Försiktigt försiktigt. Mitt första mål är att kunna springa till/från jobbet. Perfekt sträcka och mer miljövänligt.

När jag väl kan springa längre sträckor igen vill jag inte begränsas allt för mycket av mitt flås så idag blev det 30 minuter på cykel. Lagom puls. Sen en massa rehab för höfter och vader. Den här kroppen ska bli bulletproof. Watch me!