Budo-Nord

🥋Reposted from .k.e 👏 A great weekend at the 2026 JKS Summer Camp. 🥋

Thank you, Inada Sensei, for your inspiring instruction and for sharing your knowledge and experience.

And thank you to JKS Denmark for organising another fantastic camp. Already looking forward to next summer💪. .headquarters

Prova-på-kampsport för unga i Malmö under sommaren - Svenska Budo & Kampsportsförbundet Nästa vecka inleds prova-på-kampsport hos klubben KFUM limitless. Passen erbjuds i princip varje dag fram till 7 augusti.

Judo för både unga och äldre: "Man kan börja i vilken ålder som helst" - Siljan News Svenska judoförbundet har hittat till Idre Fjäll och judoläger har i år växt rejält.

🥋Reposted from 👏
Efter en varm helg är vi igång med en ny vecka 😊☺️😊👊

🥋Reposted from 👏

🥋Reposted from 👏
Under sommarlägret i helgen graderades Riksinstruktör Benny Ericsson till 9 Dan rött bälte.

Under många år har Benny varit en symbol för kontinuitet, stabilitet och utveckling i vårt förbund. Som Riksinstruktör har han inte bara förvaltat det arv som Kurt Durewall lämnade efter sig, utan också bidragit till att föra det vidare till nya generationer utövare. Med en stark förankring i våra s*x principer – skydd, balans, rörelse, bestämdhet, mjukhet och hänsyn – har han visat att verkligt ledarskap handlar om att både värna traditionen och våga utveckla den. Att nå 9:e Dan är inte en belöning för ett enskilt ögonblick, utan ett erkännande av ett helt liv präglat av träning, reflektion och lärande. Det är resultatet av tusentals timmar på mattan, av en obruten vilja att förstå djupare och av modet att fortsätta vara nyfiken även när erfarenheten är stor.

Stort grattis Benny och tack för allt du gjort och fortsätter att göra för Svensk Jiujitsu!

🥋Reposted from 👏
I slutet av vårterminen graderade Leonard till gult bälte tillsammans med sin morfar Bengt 🙌🏼

❔Varför började ni träna ju-jutsu?
👦🏼: Jag tränar karate också och ville lära mig mer än bara det, och mina föräldrar tränar i klubben.
👴🏼: Jag tränade för 30 år sedan och har alltid velat göra det igen. Man mår väldigt bra mentalt!

❔Vad tycker ni mest om med ju-jutsun?
👦🏼: Att lära mig nya tekniker!
👴🏼: Den fysiska träningen. Även om man är lat så måste man jobba.

❔Hur funkar det att träna i en grupp med personer i så olika åldrar?
👦🏼: Det är inte så stor skillnad egentligen, man får anpassa lite men det funkar alltid bra.
👴🏼: Det är fint att man kan möta varandra fastän man är olika. Ju-jutsun är till för alla.

40 år med Jiujitsu

Allt började med en kram. ”Är det du som är Erik?” Den breda skånskan och det lika breda leendet tillsammans med den stenhårda men samtidigt varma och omhändertagande kramen fick mig att känna att jag har kommit hem. Strunt samma vad Jiujitsu är, jag ska hålla på med det resten av mitt liv.
Året var 1986 och jag var 13 år gammal. Jag var mitt i stormens öga mellan grälande föräldrar på randen till skilsmässa. Min mor hade drabbats av sjukdomen schizofreni och min far hade svårt att hantera sin frustration. Gerhard Mörch Jensen, en ingalunda lång men desto mer rundlagd man med begynnande flint tog emot när jag med vilsen blick och tandställning följde med mina klasskamrater Erik Klingenstierna och Mikael Ekenberg till Jiujitsuträningen. Jag hade ingen aning om vad jiujitsu var för något men jag målade upp en bild utifrån de kung fu- och karatefilmer jag hade sett; snabba rörelser, höga sparkar, en massa häftiga poser och mängder av mystik.

Träningen påminde inte mycket om det jag sett på filmerna men många gånger när vi tränade utförde Gerhard saker som jag uppfattade som rent magiska. Det kunde vara hur snabbt han plötsligt hade placerat sig bakom mig när vi sparrades, eller med vilken precision och lätthet han fällde någon när man minst anade det. Han utförde mirakel och jag var helt hänförd över hans egenskaper. Han fick också oss elever att utföra saker som vi inte själva trodde var möjliga. Vi hoppade, eller snarare flög över plintar, landade med en framåtrullning och precis när vi kommit upp på fötter så hade Gerhard kastat en träkniv eller liknande som vi parerade bort från att få mitt i ansiktet. Vi hoppade ner högst uppifrån ribbstolarna i Gympahallen och rullade på det hårda gymnastikgolvet. Vi slog också itu tjocka furuplankor med bara knogarna och handkanterna. Vi slog så knogarna blödde och vi slog igen och igen. Det var en lika stor utmaning att hålla i en planka när en kamrat skulle slå som det var att slå själv när kamraten höll. Samspelet var jätteviktigt och båda var tvungna att hålla full fokus. Det var fascinerande att vi till slt lärde oss att slå på rätt sätt så att plankan klövs utmed fibrerna. När plankorna tog slt åkte vi till brädgården och köpte mera. I mångas ögon såg det ut som om vi lärde oss brutala slag men i själva verket lärde Gerhard oss att tro på oss själva. Första gången en planka klövs, kändes det ingenting i knogarna. Det sa bara klick i träet och halvorna föll till golvet. Det var inte styrka som klöv plankan. Det var tilliten till sig själv och det var balans, avspändhet, timing och precision.

Starka minnen från den tidiga träningen handlar om många och långa samtal; efter träning, under träning, hemma och på promenader. Om det inte var sägner om dansande munkar som blir överfallna av rövare eller tibetanska prinsar som studerade tuppfäktning så handlade det om Gerhards egna upplevelser tillsammans med studiekamrater och träningskamrater. Gerhard var k**k och källarmästare till yrket och under studietiden reste han en hel del i Europa. Det var inte sällan han hamnade i hotfulla situationer; rånförsök i Rom, knivöverfall i en gränd i Milano och barslagsmål i Köpenhamn. Han kom alltid ur kniporna med livet i behåll men ofta med näsblod eller sönderskurna kläder och skor.

En samuraj drar aldrig sitt svärd!
Dessa ord sades med bestämdhet på nästan varje träningspass. Det betydde att vi inte skulle sänka oss till de dummas och ondas nivå genom att använda våld lättvindligt. Vi var strängt förbjudna att visa upp eller skryta om vårt kunnande utanför lokalen så länge det inte handlade om regelrätt självförsvar. Om vi skulle bli trängda skulle vi försöka prata oss ur det. Om det inte gick skulle vi gå därifrån. Om vi bedömde att det varken gick att gå eller springa till trygghet från platsen återstod bara att slåss och att slåss ordentligt. Först gällde det att slå ner ledaren och sen slå ner övriga så länge de var motiverade att angripa. I sådan situation skulle det gälla ”mig eller dem” och det var mitt val om vem som skulle komma helskinnad ur situationen.

Vår träning bestod till stor del av fallträning. Vi tränade faktiskt löjligt mycket fallträning. Det var fall från barstolar, vi hoppade över plintar och mattor som vi byggde upp för att likna bilar, vi hoppade emellan bommarna och tävlade i hur högt vi kunde hoppa eller hur tätt det kunde vara mellan bommarna utan att vi slog i hälarna. Och så tränade vi väldigt mycket grundövningar och tillämpning genom sparring. Det vi skulle kunna skulle vi kunna ordentligt och det var viktigt att försvaret skulle fungera när man väl tog till att slåss på riktigt. Om jag skulle bli tvungen att slå eller sparka så skulle jag veta med exakthet vad jag ville åstadkomma.
Det faktum att vi var barn och ryktet om att vårt självförsvar kunde vara dödligt fick vår klubb att snart bli svartlistad och vi förlorade rätten att hyra gymnastiksalen. Vi försökte hyra genom en annan förälders namn men lusten hade på något sätt runnit ur oss. Kommunen kom och tittade sporadiskt några gånger och vi visade hågslaget lite rullningar och några judokast. Klubben löstes upp men jag och Gerhard fortsatte att umgås. Vi träffades så ofta vi kunde genom hela gymnasie- och värnpliktstiden. Oftast pratade vi bara med varandra om livet. Gerhard förklarade att jiujitsu både är Ying och Yang. Det är viktigt att vårda det man älskar. Ying och Yang följs åt. Om kärleken ökar kommer också förmågan att skydda det undan faror också att öka. Träna därför inte bara Jiujitsu genom att öva tekniker utan öva genom att sköta skolan eller arbetet, ta hand om din familj och dina närmaste, odla en trädgård och känn efter med kärlek inför dina val i livet. När tillfälle gavs tränade vi grunder och sparring. Vi tränade en hel del hemma hos honom. Jag kommer aldrig glömma de gånger vi ömsom lagade mat och ömsom tränade försvar mot angrepp med k**kknivarna i hans kök.

1995 muckade jag från Lumpen och jag flyttade hemifrån. Jag bodde nu på Birgerjarlgatan i Stockholm och jag ville hitta en riktig klubb att träna i. Efter några besök på olika Jujutsu- och Aikidolubbar gick jag in på Stockholms Jiujitsuklubb vid Odenplan. Emottagandet hos Stockholmsklubben var avgörande. Jag möttes redan i dörren av glädje och värme. Gerhards ord om att beslut skulle fattas med kärlek fick bli vägledande och det visade sig vara en lyckoträff. Jag visste inte på den tiden att det fanns olika former av Jiujitsu men jag blev ganska snart varse att den här klubben var speciell och hade nära förbund med en riktigt stor mästare; en levande legend sades det.
Jag blev också varse att graderingar hade lite olika betydelse i olika klubbar och stilar. Trots att jag tränat i nio år så var jag fortfarande bara gulbälte. Efter att Österskärsklubben löstes upp blev det aldrig av att jag graderas igen. Under ett av de första träningspassen i Stockholmsklubben tränade jag med Jörgen Wahlestad; då grönbälte. Jag tänkte ”herre gud, vilket högt bälte han har. Han måste vara bra på fallteknik”. Vid försvar mot omfamning bakifrån under armarna tog jag ett kraftigt tag i hans hår och drog hans huvud åt mig så att han lyftes upp på min rygg. När han skrek av smärta om att jag skulle släppa håret, gjorde jag så och tog samtidigt tag i hans ena fot och lyfte upp den med ett ryck och med hjälp av hävstången mot mitt ena innanlår slogs han kraftfullt ner i golvet, pladask på ryggen och bakhuvudet. Jörgen var inte så skarp på fallteknik som jag trodde. Han låg som en fisk på torra land och kippade efter luft. Instruktören Leif kom springande och undrade ´vad fan´ jag höll på med och sade med skarpa ord att jag inte mer fick bära mitt gula bälte från min gamla träning. Jag hade aldrig gjort illa någon på träning tidigare och jag skämdes rejält. Jag gick igenom en fas av skam och jä**ar anamma och sade till mig själv att jag minsann ska lära mig att förstå essensen i den här formen av jiujitsu. ”De lägger tydligen inte lika mycket fokus på fallteknik, kan ju bero på att de har mjuka mattor att träna på, men de gör ju teknikerna med en så härlig hållning och med så lite kraft”.
Jag tränade på i klubben och träffade Gerhard sporadiskt. Han var stressad och jag ville att han skulle komma till Stockholmsklubben och få komma ifrån stressen. Gerhard sade att han skulle göra det när han fick tid. Tyvärr fick han inte tid och 1997 dog han i en hjärtinfarkt, 47 år gammal. Vid jordfästningen svor jag att jag aldrig skulle ge upp min träning och att jag skulle föra hans och Jiujitsuns lära vidare. Min bana i Svenska Jiujitsuförbundet började i och med det på riktigt. Jag djupdök och drunknade i Durewall-Jiujitsu. Som singel i sta´n tränande jag näst intill varje kväll. Livet var enkelt. Upp tidigt, cykla till jobbet, jobba, cykla hem, gå till träningen, gå ut och äta och ta en öl med träningskamraterna, gå hem och lägga sig, upp tidigt, cykla till jobbet osv. För att slipa bort mina tekniker som syftade till att finessrikt skada människor och samtidigt öva upp rörelse, mjukhet och balans tränande jag också aikido så ofta jag kunde med Vanadis Aikidoklubb i samma lokal.

Jag tränade i Stockholmsklubben fram till 2003 då jag kom in på Polishögskolan och startade min egen Jiujitsuklubb; Roslagens Jiujitsuklubb Ki Gen Sen. Att få driva en klubb i Österåker är lite av att sluta en cirkel. Nu har jag chansen att med Gerhards ord i minnet, hjälpa barn, unga och även vuxna att tro på sig själv. Historien om klubben är värd en egen artikel. I dag är vi över hundra medlemmar och vi blickar fram till 2028 och den fest vi ska ha då klubben fyller 25 år.

“Jag är inte lätt att befalla, men när jag har valt min sida står jag kvar när andra redan har gått hem.”

All denna träning har givit mig insikter om vem jag är. Jag vet att jag på ytan ibland framstår som trotsig, omöjlig att kontrollera och rent av besvärlig för auktoritet och ledare. Men under ytan finns en mycket stark och konsekvent lojalitet. Det hela handlar om vad jag lärde mig av Gerhard; att fatta egna beslut utan någon annans styrande och att min lojalitet inte är knuten till lydnad utan till principer. Jag är relationslojal vilket betyder att jag ofta är mer lojal mot familj, vänner och den egna gruppen än mot institutioner och titlar. Jag följer alltid min egen moraliska kompass även när den står i konflikt med överordnade. Jag älskar att hjälpa till men har avskyr att bli utnyttjad. Jag behöver vara autonom och fatta mina egna beslut och avskyr att bli styrd eller behandlad som ett verktyg. Ja, jag är svårstyrd och ju mer någon försöker tvinga mig, desto större blir mitt motstånd. Samtidigt är jag ansvarsdriven. När jag väl har gett mitt ord ser jag det som bindande. Det är därför relationen mellan mig och överordnade ibland har varit dramatisk. Ledningar vill ofta ha en lojal vasall men jag erbjuder istället något starkare men mycket svårare att hantera; frivillig lojalitet.

2026 innehåller en massa jubileum för mig. Jag har tränat Jiujitsu i 40 år och förärats den mycket höga graden 6 Dan. Det är också 25 år sedan jag förärades med svart bälte, 1 Dan och det är tio år sedan jag fick 5 Dan. Jag har inte räknat mina sommarläger men kan heller inte minnas att jag någonsin har missat något. Därför är det inte orimligt att jag förärades med 6 Dan på mitt trettionde sommarläger. Jag kan inte begripa att det har gått så mycket tid och att jag redan får bära den graden. Jag håller ju fortfarande på att försöka hitta rätt i Durewall-Jiujitsu. Jag ser dock ofta tillbaka på den rikedom som Jiujitsu har givit mig; min familj, mina bästa vänner och en livsriktning.
Gerhard Mörch Jensen och Kurt Durewall, ni är båda borta nu och jag saknar er enormt mycket. Ni kom till mig vid helt olika faser i mitt liv och ni har betytt så ofantligt mycket för mig. Gerhard, du tog mig genom min brokiga ungdomstid och nu i vuxen ålder refererar jag till att du var min egen Mr. Miyagi. Kurt, du lärde mig att växa som vuxen och anförtrodde mig med dina egna tankar som var fyllda med nyfikenhet i kombination med järnfast tro på styrkan i det mjuka. Min högsta önskan är att få vara en sådan vuxen för andra som ni har varit för mig och bistå människor med riktigt lyssnande och vägledning, att få ge tillbaka framåt.

Nu, efter graderingen till 6 Dan känns det som om jag har kommit fram. Min resa jag svor om vid Gerhards grav har på något vis nått en milstolpe. Jag ska nu in i en ny fas; en fas av kontemplation, fördjupning och förkovran. Min känsla av fasskifte bekräftades verkligen då Riksinstruktören Benny Ericsson kom fram och gratulerade mig till graderingen med en kram; en inte helt vanlig kram utan lite hårdare än normalt och mycket varm och omhändertagande.

Erik Lorinder 6 Dan Jiujitsu
Svenska Jiujitsuförbundet
Roslagens Jiujitsuklubb Ki Gen Sen