Jordmamma

Vad gör vi när stressen slår till?
Hur kan vi tänka annorlunda?

Wow! Tystnaden!

Det är helt otroligt vilken skillnad det kan vara i energi på två olika platser, idag flyttade jag in ett nytt skrivbord i yogastugan där jag kan sitta och plugga när familjen är hemma och jag inte kan sitta ostörd i huset 🥰
Nu inser jag vilken skillnad det gör att gå ut hit och inte ha alla intryck av hemma-miljön runt mig.
Här är det dessutom helt knäpptyst, inga distraktioner.
Och jag känner så starkt när jag sitter här att det är här starten för mitt skapande kommer äga rum🙌🏼
Skapande av coaching-program, onlinekurser osv !!
Klartänktheten som jag upplever här är som att en tjock november-dimma äntligen lättat och solen lyser in så starkt!
Allt ligger framför mig så glasklart 🥰
🫶🫶🫶🫶🫶

Vad tror du?
Kan det bli på detta sättet?

En annan teori jag har är att det är ett tillfälligt tillstånd som uppkommit efter två panikångestattacker som jag upplevde för en månad sedan med en veckas mellanrum, känslan i hjärnan dagen efter båda gångerna var som ett enda stort blåmärke och tankebanorna var så otroligt tröga…
Nån som upplevt nåt liknande?

Nyhetsbrev ute nu!

news

Hur ser dina dagar ut ?

Vilken känsla har du när du vaknar på morgonen ?

Känner du att du har en meningsfull sysselsättning ?

Orkar du svara på dessa frågor eller vill du helst sjunka ner i förströelser som social media eller Netflix ?

Är du tömd på energi av din vardag och skulle vilja göra en förändring ?

Om du skulle föreställa dig en vardag som ger dig energi - hur skulle den se ut?

Hör av dig om du är intresserad av att stanna upp och svara på dessa frågor och fler med mig för att se hur du skulle kunna ändra ditt mindset för att få mer energi över 🤗🤍

Misslyckande ?

När jag ligger och tänker på dagen som varit och hur många gånger jag har misslyckats idag som medmänniska är det lätt att bli självkritisk, att tänka på hur jag misslyckats som mamma, som partner, som dotter, bara för att räkna dagens….då är det iaf lätt att falla in i egot, självhatet, offret, den där brännande smärtan längs insidan av bröstbenet som säger till mig att jag är helt värdelös som misslyckats i mina relationer idag, misslyckats att vara den perfekta motparten i dessa sammanhang…….men när jag sen lyssnar lite till, då hör jag en tyst viskning nånstans inom mig som säger att jag är också en människa, jag är inte perfekt, det är ingen som kräver det av mig, så varför kräver jag det själv?
Den här viskningen fortsätter, inte ursäktande, utan med medkänsla, den förklarar att olika omständigheter påverkar mig som människa och det kommer fortsätta att testa min styrka i olika situationer. Jag säger inte att man får bete sig hur som helst pga något man går igenom…..men ibland är det helt okej att misslyckas pga att man inte själv mår så bra.
Vi bär alla på olika saker inom oss som kommer speglas i hur vi bemöter vår omvärld.

Så ja….jag väljer ikväll att lyssna till viskningen ist för den där hårda kalla kritikern….jag hoppas du kan göra det också….❤️

Andas.
God natt ❤️

Varmt välkommen att ta del av lilla ryggkursen! 3 lektioner à 3-5 min!

Ta hand om din rygg för den ska bära upp dig hela livet!

Dagens yogapass med Actic-gruppen fick mig att uppmärksamma denna lilla grej, hur vi lär oss att lyssna på vår inre röst övning för övning genom yogan!
När vi får uppmaningen att känna in vad som känns som en bra hastighet att göra rörelsen - synkat med andningen - så kan vi börja ana den där lilla rösten som säger när något känns bra i kroppen, där kan vi starta 🙌🏼❤️

Starta vår inre kommunikation.

Våga lyssna inåt på vad som känns ok för mig.

Så småningom kunna börja applicera detta i vardagen och sakta men säkert följa vår inre röst 💜

Jag känner mig så märklig.
Jag känner mig neutral.
Oerhört neutral.

Jag har under eftermiddagen känt mig som att jag inte behöver något mer. Inte alls. Jag har inga måsten inom mig längre. Visst jag behöver gå till kaninerna och mata dom, men det ligger inte samma känsla av måste i det, eller jag behöver laga mat, men jag har inget måste.
Jag måste inte promenera för att jag måste inte gå ner i vikt. Jag måste inte gå ut och styrketräna för jag måste verkligen inte bli starkare. Jag måste ingenting.
Jag har en helt ny känsla av att vilja saker. Men jag har tappat känseln i måste-muskeln.

Och.

Jag behöver inte ha nånting.
Jag behöver inte den där tröjan. Eller dom där skorna.
Jag behöver inte den där kursen som verkade så bra för min personliga utveckling.
Jag kanske vill något men det kommer ifrån en helt annat plats i mig.

Jag ska inte säga att jag känner mig helt harmonisk eller fridfull, mer bara tom, tom på känslor och ord.
Jag bara iakttar. Utan att värdera det jag iakttar.

Vad är detta?
Någon som kan sätta ord på det som jag går igenom just nu?

? ?